Vindflöjlar och tornspiror


Statussymboler och meteorologiska instrument

Vindflöjlar på byggnader har funnits sedan medeltiden. Från 1000-talet och framåt förekommer de allt oftare. Vindflöjlar och tornspiror på byggnader blev allt vanligare från renässansen och anses ha varit viktiga som statussymboler. Men även långt in i senare tid kan de berätta något om byggnadens status. En tornspira berättar en hel del om byggnadens status. Här fanns det en chans att manifestera sitt välstånd eller tidens byggnadsideal.

De vanligaste formerna av dekor har varit drakhuvuden och andra djurfigurer, men även initialer och årtal kan ses på flöjlarna. Det är oftast genombrutna arbetet är utfört i smide. Dekorativa motiv i form av tuppar har som vindflöjlar satts upp på kyrkor som symbol för vaksamhet och det kristna budskapet.

En vindflöjel är fritt rörlig runt en vertikal axel. Således är den också ett av de äldsta meteorologiska instrumenten eftersom den visar vindriktningen.


fredag 27 augusti 2010

Tillverkning – vimpeln/motivet

Som jag i inlägget om material nämnt är vimpeln eller motivet på flöjeln tillverkat av koppar- eller mässingsplåt. Valet mellan koppar eller mässing är i de flesta fall slumpmässigt, någon gång kanske beroende på motivet och som jag också nämnt, om det är det är ett motiv med fina linjer och detaljer, är mässing att föredra. Det är lite lättare att såga i mässing då det är hårdare än koppar, det skär bättre i mässing.

Hur får man motivet på plåten? Tidigare ritade och kalkerade jag av motivet på plåten efter att först ha klippte ut en mall i papper.



Numera tar jag motivet, som jag i allmänhet tagit ut på en kopieringsmaskin, och klistrar det på plåten med hjälp av ett sprayklister. Jag klistrar också ett blankt papper på baksidan av plåten. På så sätt skyddas plåten från repor. Det har kanske inte så stor betydelse i långa loppet och ingen ser det när flöjeln är uppsatt, men jag tycker det är trevligt att flöjeln blänker när den överlämnas. Den är ju bara blank en kort tid innan den oxiderar. Den oxiderar också jämt utan att det blir fläckar på ytan om den från början är så metalliskt ren som möjligt. Det önskade tillståndet är ju också som jag tidigare berättat om den gröna ädelärgen, men den får man vänta ganska länge på.

Det går inte att klippa ut motivet ur plåten, man måste såga för att plåten inte ska deformeras. Man måste i vilket fall som helst såga ut hål och mönster efter att ha borrat ett ingångshål för sågbladet.



Om jag sågar för hand använder jag en guldsmedsåg, i princip samma verktyg som vid lövsågning i trä, men med sågblad avsedda för metall. Sågblad går att få tag i järnhandeln, eller i hos leverantör av verktyg till guld och silversmeder (ex Konrad Wahlström i Stockholm) Sågar jag för hand har jag gjort en klämma som jag sätter i skruvstycket. Det underlättar att kunna stå i rätt arbetshöjd. Jag använder också klämman då jag filar och justerar mönster med nålfilar.



Jag har också en elektrisk Dremel figursåg, som jag modifierat. Jag har gjort en fjäderbelastad arm som håller ned arbetsstycket, det underlättar mycket. Tidigare blev man lite trött i fingrarna efter en stunds sågande med maskinen, nu går det lätt så länge bladet biter.

Avslutningsvis får man putsa till mönstret lite och grada av snittytorna med en nålfil.

Till sist stämplar jag motivet med 3 mm stansar, med mina initialer RHg och årtalet. Det tycker jag definitivt man ska göra, det är ju lite som att sätta ett spår i historien.



Roland

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar