Vindflöjlar och tornspiror


Statussymboler och meteorologiska instrument

Vindflöjlar på byggnader har funnits sedan medeltiden. Från 1000-talet och framåt förekommer de allt oftare. Vindflöjlar och tornspiror på byggnader blev allt vanligare från renässansen och anses ha varit viktiga som statussymboler. Men även långt in i senare tid kan de berätta något om byggnadens status. En tornspira berättar en hel del om byggnadens status. Här fanns det en chans att manifestera sitt välstånd eller tidens byggnadsideal.

De vanligaste formerna av dekor har varit drakhuvuden och andra djurfigurer, men även initialer och årtal kan ses på flöjlarna. Det är oftast genombrutna arbetet är utfört i smide. Dekorativa motiv i form av tuppar har som vindflöjlar satts upp på kyrkor som symbol för vaksamhet och det kristna budskapet.

En vindflöjel är fritt rörlig runt en vertikal axel. Således är den också ett av de äldsta meteorologiska instrumenten eftersom den visar vindriktningen.


tisdag 15 november 2011

En Tvåmänning


Jag fick en beställning av en flöjel med en båt av en arbetskamrat, som skulle vara en present till sin sambo och till huset. Det skulle vara en båt med anknytning till ostkusten, då det har funnits fiskare i släkten längre tillbaka. Det skulle inte vara ett skepp, men kanske en en- eller tvåmänning. Det hade jag ingen aning om vad det var för slags båt.

Wikipedia kunde dock ge besked och även en bra bild att ha som förlaga.

Roland

Saxat från Wikimedia

Gotlandssnipan är en gotländsk spetsgattad klinkbyggd ej däckad allmogebåt som är avsedd för rodd eller segling. Gotlandssnipan byggs med få breda bord i furu samt är klent spantad. Gotlandssnipan har en relativt platt rund botten med köl som medför ett litet djupgående. Gotlandssnipan är byggd med hänsyn till Gotlands grunda stränder och behovet att vara lätta att dras upp på stranden. Gotlandssnipan har byggts i tre storlekar med en längd från fyra meter till nio meter. Båten benämns efter det antal besättningsmedlemmar, eller hur många par åror som båten drivs fram med. Tullapinnar har gotlandssnipan liksom ölandsnipan en för varje åra.
  • Enmänningen har ett par åror samt en mast, sprisegel och stagfock. Enmänningar kallas även'toskbat' (torskbåt), framför allt på norra Gotland och på Fårö.
  • Tvåmänningen har två par åror och har två master med en längd av 18- 20 fot (ca 6 m) och en bred av 1,5 meter. Tvåmäningen användes till fiske nära land samt var den vanligaste lotsbåten på Gotland.
  • Tremänning (även kallad storbåt) har tre par åror och tre master, oftast var de riggade med två master. Vid segling förs ett sprisegel på var mast samt fock på främre masten, toppsegel och ibland även klyvare i lättare vind. Längden är sju till nio meter med en bred från cirka 1,8 meter. Tremänningar byggs med sju tunna bord vardera sida, spant som går från sida till sida samt tre fasta tofter. Tremänningen användes till drivgarnsfiske med en besättning av tre till fyra personer.

1 kommentar:

  1. Tack Roland för den helt underbara tvåmänningen. Heléne i Västervik

    SvaraRadera